Home / zed / De vita antirasisterna borde göra mer än att demonstrera

De vita antirasisterna borde göra mer än att demonstrera

I söndags satt jag som många andra och valvakade. Tillsammans med min familj satt vi framför tv:n, vi analyserade, suckade, himlade med ögonen och hoppades på det bästa. Ja, för det var verkligen det vi gjorde. Hoppades på det bästa.

Men sen kom valsiffrorna. Valsiffrorna som visade på att SD hade blivit Sveriges tredje största parti. Efter det gick jag och la mig. Jag orkade inte riktigt sitta där och kolla på när rasister i uniformer firade sin seger. Jag orkade inte riktigt känna det påtagliga hotet.

Men så kom dagen efter valet. Dagen då allting sjönk in, då det sjönk in att det partiet med nynazistiska rötter faktiskt blivit det tredje största partiet i mitt land. Fast jag skulle ljuga om jag försökte mig på att påstå att jag är förvånad. Hur skulle jag vara förvånad?

Det kanske mest frustrerande med söndagens val, var det faktumet att så många människor på sociala medier var så fullständigt chockade över SD:s uppgång. Det ojades, suckades och förfärades till höger och vänster. För mig var det inte alls förvånande. Överhuvudtaget. Har vi inte sett vad som hände med Showan i våras? Har vi inte alla läst om Joels dom? Såg vi inte alla bilderna från motdemonstrationen i Malmö för en månad sen?

Återigen började alla skandera med sin antirasism. Alla är nu antirasister. Det skulle anordnas motdemonstrationer för att visa motstånd. Alla ska visa motstånd hela jäkla tiden. Men vänta nu, är det inte det vi gjort hela tiden? Jag har inte tillräckligt med fingrar och tår för att räkna alla demo’s som jag varit på. Där man ska visa motstånd. Trots det så fick SD 13% av svenskarnas röster. Så vad tjänar det till? Att stå och skrika att vi inte tänker tillåta rasister på våra gator. Vad tjänar det till när hotet mot mig som människa är ännu mer påtagligt?

Jag bestämde mig tidigt för att inte gå på demonstrationen. Jag orkade inte. Men ju senare på dagen det blev så kände jag något sorts samvetskval, jag behövde gå, kanske för att motbevisa mig själv.

Men när jag dök upp där så orkade jag endast vara där i tio minuter. Det var samma sak som alltid. Som varenda demo som jag varit på. Sergels torg var fyllt av vita, medelklass antirasister. Dom skrek, höll tal och alla skulle visa motstånd. Och det är väl det som är det stora problemet. Att vissa människor, mestadels vita medelklass antirasister, kan göra det valet. De gör valet att vara antirasister. Så de går på demonstrationer, skriker, blir alldeles upphetsade av motståndet som de alla tillsammans visar, de går hem, berättar för sina vänner och bekanta om vilka antirasister de är och sen är de nöjda. De har dragit sitt strå till stacken. Vilket privilegium de har. Medan många utav oss tyvärr inte har det valet. För många utav oss så handlar det om överlevnad. Vi har inte möjligheten att byta ursprung. Byta hudfärg, hårfärg eller ögonform. Vi är det vi är.

Så medan den vita antirasistiska medelklassen, ropar att ”Det faktiskt är så att vi ska vara optimistiska, 87% av svenskarna röstade ju inte på SD”, så gör vi upp B, C, D,E och F- planer. Planer om vad man ska göra när allt skiter sig. Planer om hur vi ska skydda våra barn, syskon och vänner.

Det är dags att agera. Det är dags att börja kräva och förändra. För i all ärlighetens namn så har hela valrörelsen varit helt fantastiskt vit. Det är enkelt att peka finger på SD men kolla på alla andra valvakor. Var befann sig alla rasifierade? På SVT’s valvaka fanns en. Soran Ismail. Vad säger det oss om representationen?

Så kära vita antirasistiska medelklass, det är dags att sluta nöja dig. Nöja dig med att du varit på en demonstration och skrikit, det är dags att börja kräva. Kräv av din chef att hen ska anställa fler rasifierade, kräv av din politiker bättre representation. Börja inse dina egna privilegier.

För i all ärlighetens namn min kära vita antirasist, du är inte mycket bättre om du tror dig vara så himla solidarisk när du hänger på Söder med dina vita antirasistiska kompisar, pratar om hur hemsk den ”där” rasismen är och blir kränkt när folk faktiskt påpekar dina privilegier.

Lucía Ramirez Tuesta, fritidsledare och aktivist

About Sten

Check Also

”Framgångar i kampen kan bli kontraproduktiva genom att utesluta människor”

Replik på Najma Ali:s debattinlägg angående Vänsterpartiet och afrofobi. Under den kända gruvstrejken i Malmfälten 1969 …

13 comments

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.