Home / Nyheter / Brott, lag och rätt / ”Det handlar om att acceptera ovissheten”
Lena Jannesdotter har skrivit en bok om att hennes bror har varit försvunnen i över 30 år.

”Det handlar om att acceptera ovissheten”

OlyckaTT

Lena Jannesdotters bror har varit försvunnen i över 30 år. För henne har det varit 30 år av ovisshet, saknad och sorg. Men också ett helt vanligt liv med en familj och ett jobb.

Att en nära anhörig försvinner spårlöst blir ett känslomässigt trauma. Man får ett omkullkastat inre, på ett vis stympat, men man lever ändå, säger hon.

När Lenas bror försvann var hon 25 år, han var 28.

Han mådde psykiskt dåligt och familjen försökte få honom att söka vård, men i stället reste han iväg och liftade sig genom Europa. Några månader senare fick familjen veta att han varit i kontakt med svenska ambassaden i Lissabon för att få hjälp med att ta sig hem till Sverige igen. Ambassaden gav Lenas bror ett provisoriskt pass och en tågbiljett hem. Sedan dess har ingen sett eller hört något från honom.

Brodern anmäldes försvunnen och efterlystes. För Lena Jannesdotter var hans försvinnande som att hamna i ett vakuum.

Det fanns inget för mig att ta på, inget jag kunde göra. Det blev ett slags handlingsvakuum. Jag hade inget att agera på och det var en vanmaktskänsla.

Retroaktiv sorg

Samtidigt var Lena precis på väg in i vuxenlivet. Hon hade nyligen flyttat till Stockholm och precis träffat sin blivande man som hon snart skulle bilda familj med. Att stanna i vakuumet var inte ett alternativ.

Det var ju ett känslomässigt kaos på just det området i mitt liv, men jag levde också. Jag tänkte att det inte kunde vara min livsuppgift att stanna upp mitt eget liv.

Men det känslomässiga kaoset fanns kvar inom henne och i stället för att reda i det valde hon att stänga in det. Under 25 år pratade hon väldigt sällan om sin bror. Men med tiden kom det ikapp henne, när hennes barn började flytta hemifrån fick hon mer tid till att tänka på sin bror.

Sorgen kom retroaktivt och nästan övermannade mig.

Då bestämde hon sig för att skriva en bok, ”Brodersbrevet”, och skrivandet blev ett sätt att bearbeta det som hänt, och också ett sätt att försöka hjälpa andra i samma situation.

Boken var en vändpunkt känslomässigt, jag kan vara öppen om min bror nu. Den blev som ett slags avslut på mina kaoskänslor. Alla som lever i ovisshet måste antingen hjälpa sig själva och formulera sina känslor och tankar eller ta hjälp från någon annan. Jag tog för lite hjälp, så jag led i onödan i många år.

Lära sig leva med ovissheten

Ovissheten fortsätter att följa henne, Lena beskriver det som att leva ett parallelliv. Man har sin familj och man sköter sitt jobb, men ovissheten och sorgen över den försvunne brodern finns alltid med.

Det fanns en tid då jag inte visste om jag skulle berömma mig själv eller klandra mig själv för att jag lyckades leva. Jag tror att många lever kvar i ett vakuum för länge för att man tror att det förväntas av en att man inte ska kunna gå vidare. Men man kan ju inte bli som en mumie. För mig har det handlat om att lära mig acceptera ovissheten och fortsätta leva mitt liv.

About Sten

Check Also

Domstol: Imamen Abu Raad är ett säkerhetshot

SäkerhetTT Gävleimamen Abu Raad, hans vuxne son och ytterligare en man som har tagits i …