Home / zed / En dag i Iraks fängelse på 80-talet

En dag i Iraks fängelse på 80-talet

Bland stolthet och kärlek ligger kampens smärtsamma minnen och svåra känslor att beskriva. Kampen de politiska kämparna valde frivilligt hade stor påverkan på deras familjer. Minnen som oftast undviks att pratas om. Svåra och känslosamma minnen som försvårar vardagen och som inte är lätta att åter vika ihop och stoppa undan för att återgå till det normala. Varför skriver jag idag? Jo, för att vi får inte glömma. 

En dag i Karbalas fängelse under Baathpartiet styre i Irak

Jag öppnar ögonen en tidig morgon i det stora rummet. Rummet, som blev familjens samlingsplats i det stora tomma huset. Många familjemedlemmar hade lämnat hemmet för att ansluta sig till Alansar/Peshmarge i norra Irak i Kurdistan. Där tog kommunisternas kamp mot tyrannen Saddam och hans fascistiska regim avstamp.

Jag vaknade till min mormors tysta röst. Min släkting Raed, som är fem år äldre än mig vaknade också. Det första jag såg var militära stövlar runt madrassen jag sov på och skjutvapen riktade mot mitt ansikte.

Jag lyfter upp huvudet och tittar på min mormor. Lugnt och tyst lägger hon sin sjal runt sitt huvud och tittar tillbaka med en blick som förmedlar hundra ord. Hennes blick talar om för mig att det är säkerhetsstyrkorna, att jag inte ska vara rädd eller gråta och att jag fort men lugnt ska flytta mig nära henne. Jag gör så. Det gör Raed också.

Det första jag såg var militära stövlar runt madrassen jag sov på och skjutvapen riktade mot mitt ansikte.

Min farfar sitter på sängkanten i sängkläder och utan sin huvudklädsel. Huvudklädsel som han aldrig skulle visa sig utan för andra än familjen. Den är en del av hans heder. Nu lätt de inte honom ta på den. Jag förstod att det handlade om att visa vem som har makten.

Min farfar förs bort till vardagsrummet där många andra soldater finns. Vi blir kvar i rummet. Min mormor påminner oss tyst om det klassiska: Ni svarar inte tillbaka. Om ni ser den här hårda väggen tala så håller ni ändå tyst.

Vi satt där, alla tre, utan mat och utan vatten och fick inte ens gå på toaletten.

Mormor var både smart och stark. Hon började klä Raed i den militära skoluniformen  vi var tvungna att bära alla torsdagar för att visa vår lojalitet till Bathpartiet. Hon viskade att han skulle försöka gå till skolan, de kanske låter honom gå tänkte hon. Men i själva verket skulle han gå till hennes syster och tala om att vi har tillfångatagits.

Tyvärr misslyckades försöket när de inte tillät Raed ur huset. Min mormor var riktigt kunnig på att hantera sådana situationer och slutade aldrig försöka. Alla tidigare liknande situationer som hon hanterat hade gett henne erfarenhet.

Några timmar senare tog de oss till Karbalas fängelse. När vi kom in genom dörren såg vi att min yngsta moster satt med handbojor och ögonbindel på fängelsegården som bestod av grå betong.

Vi fördes till en liten fängelsecell med en gammal söndersliten äcklig skummadrass och ett litet titthål som fönster.

I rummet satt en gammal kvinna. En bekant. En mamma till en annan kommunistisk familj. När dörren stängdes utbrast hon svordomar och sa: ”även barnen”?!

Jag såg min moster sittande och någon meter ifrån henne satt min farfar. Båda i handbojor och ögonbindel. Jag tror inte att de visste att de satt nära varandra.

Hunger, törst och rädsla i en liten cell efter en lång dag utlöste alla känslor mellan oss. Vi skrattade och grät. Jag och Raed började bråka med varandra. Min mormor och tanten försökte lugna oss utan vidare effekt. Efter ett tag när vakterna tittade in för att kontrollera började mormor och tanten försöka övertala dem att ta oss till toaletten. De lyckades och vi fick dricka vatten där också.

Efter ett tag bad min mormor Raed bära mig på sina axlar så att jag kunde titta ut genom fönstret och se vad som hände med min moster. Jag såg min moster sittande och någon meter ifrån henne satt min farfar. Båda i handbojor och ögonbindel. Jag tror inte att de visste att de satt nära varandra.

Sent på eftermiddagen fick mormor och tanten en idé. Att jag som var minst skulle försöka ta mig till toaletten igen. Och på vägen dit skulle min moster eller farfar höra eller få syn på mig. Dörren hade lämnats olåst och jag lyckades komma halvvägs när en av vakterna såg mig och började skrika högt och våldsamt. I panik, mycket skrämd, skrikande och i tårar sprang jag tillbaka till mormor och tanten som tog mig i famnen i stor chock, rädsla och ångest. De började svära och be Gud att hjälpa oss ur det här.

På natten släppte de oss alla. Vi åkte hem till ett smutsigt hus tomt på varor. Säkerhetsstyrkorna hade vänt huset upp och ner i jakt på bevis efter de som valde kampen…

Lina Al-Nahar
Fakta:
Al-Ansar var en gerilla som var kopplade till det irakiska kommunistpartiet. Gerillan var aktiv mellan 1979 och 1988.
Al-Ansar (Iraq)

About Sten

Check Also

”Framgångar i kampen kan bli kontraproduktiva genom att utesluta människor”

Replik på Najma Ali:s debattinlägg angående Vänsterpartiet och afrofobi. Under den kända gruvstrejken i Malmfälten 1969 …