Home / zed / I kampen om kampen – ett skyttegravskrig med identitet som skarpaste ammunition

I kampen om kampen – ett skyttegravskrig med identitet som skarpaste ammunition

När jag öppnar datorn eller tar upp telefonen för att ta del av Facebook-trådar, Twitterflöden och kultursidedebatter så slås jag allt oftare av en känsla som består av lika delar frustration och häpnad.

Ett väldigt specifikt debattklimat inom vänstern har skapats, ett debattklimat som nu blivit kutym. Ett debattklimat där det ser ut som att det är viktigaste att positionera sig i debatter istället för att faktiskt driva dem. Det tydligaste tecknet i tiden är sidväljande, rabiat motstånd och förstås avståndstagande gentemot de som man anser inte har valt rätt sida. Min frustration grundar sig i vad jag ser som ett förflyttat fokus från sak till person, och min häpnad uppstår över den ovilja det verkar finnas att göra en välvillig tolkning av sin meningsmotståndare.

Det senaste exemplet är såklart nätmobben mot Kajsa Ekis Ekman, som efter klumpiga uttalande blivit påhoppad på flera fantasifulla sätt. Även hennes chef har blivit uppringd med uppmaningen av säga upp henne då hon ska ha uttryckt sig transfobiskt. Klimatet har onekligen hårdnat inom vänstern, då man avser ta ifrån någon deras förutsättningar för produktivt arbete och materiell fortlevnad – allt med grund i uttalanden som hon vid senare tillfällen själv problematiserat. Men vad är det man vill uppnå då, av det eviga positionerandet? Det tycks eftersökas en renhet och en korrekthet, där intersektionalitet används för att smutskasta de som inte än funnit den rätta läran. Finner man en lucka i ett resonemang så ska denna påpekas och göras större än resonemanget i sig. Luckan går med fördel att koppla till den identitet som skribenten har, och oftast till de sidor som tenderar att vara fördelaktiga i samhället i stort. Det är fruktansvärt beklämmande att se en vänster i kris på det här sättet.

När jag för första gången stötte på begreppet intersektionalitet så var det som om ett enormt antal möjligheter att förstå världen låg framför mig. Jag kände mig befriad över att ha fått ett verktyg som hjälpte mig att skapa politik av min kropp och mina erfarenheter.

När jag för första gången stötte på begreppet intersektionalitet så var det som om ett enormt antal möjligheter att förstå världen låg framför mig. Jag kände mig befriad över att ha fått ett verktyg som hjälpte mig att skapa politik av min kropp och mina erfarenheter. Jag kände mig mindre ensam, mindre utsatt och som om jag besatt allt aktörskap i världen. Det finns något väldigt konstruktivt i att formulera politiska strategier som är sprungna ur ens eget liv, och den känslan tror jag många delar med mig. Detta betyder dock inte att det är identiteten i sig som är det viktigaste varken den politiska strategin eller i kampen. Vi behöver använda oss av vår bakgrund för att skapa gemenskaper och förståelser, inte för att skapa alibin och tolkningsmonopol.

Om jag hela tiden ska återgå till min identitet för att sedan göra politik av den, är det väldigt lite politik jag kan göra. Då jag är rasifierad men medelklass får jag isåfall uttala mig gällande antirasism, men inte angående klassförtryck. Detta blir rent praktiskt väldigt svårt i och med att jag är socialistisk aktivist och använder stor del av min vardag att kämpa för idka klasskamp och kämpar för avskaffandet av lönearbetet och frigörandet av arbetarklassen. Bör min politiska kamp reduceras, bör jag genast sluta kämpa för ett socialistiskt samhälle för att inte appropriera?

Om jag hela tiden ska återgå till min identitet för att sedan göra politik av den, är det väldigt lite politik jag kan göra.

Jag, och många med mig, har djup förståelse för det problematiska i att tala för andra, att föra andras kamper och att vara den som sätter agendan för vad som får diskuteras och på vilket sätt. Det är ett maktutövande som enbart kommer genom privilegier. Den analysen delar jag med stora delar av vänstern, hela vägen från intersektionalistqueeraktivister förbi Vänsterpartister till anarkister. Att dock som enskild person hela tiden kämpa emot sitt privilegium och ”veta sin plats” eller begränsa sin egen politiska spelplan till sin egen identitet tror jag tyvärr är helt omöjligt. Det innebär att vi som anser oss försöka oss på intersektionalitet som politiskt verktyg, oundvikligen kommer att göra fel, utöva makt och vara blinda inför det vi inte känner till. Detta gäller samtliga, från intersektionalistqueeraktivister, Vänsterpartister till anarkister.

När vi uttrycker oss rasistiskt, transfobiskt eller klassförtryckande så behöver vi få oss en utskällning av den grupp som bär bördan av förkroppsligandet av detta förtryck. På så vi kan vi förstå att det vi just gjorde kan vara ett förtryck, men samtidigt behöver vi förstå att detta är ett uttryck för större strukturella förtrycksapparater som vi anammat genom språk och diskurs. Detta vore att föredra före dagens avståndstagande, beröringsskräck och identitetsmobbning som vanligtvis är vad som följer på feltramp.

Vi behöver en mångfald av kamper och strategier inom vänstern. Vi kommer aldrig kunna engagera oss som individer i alla frågor eller ens kunna applicera alla perspektiv på vår kamp. Därför tror jag att ödmjukhet inför sin egen och andras position är en nödvändighet om de allianser som vi behöver ska kunna uppstå. Det betyder inte att alla bör hålla med varandra, tvärtom tror jag att vi tjänar på att bråka och tjafsa med varandra för att kunna komma framåt. Men ett skyttegravskrig med identitet som skarpaste ammunition förlorar hela rörelsen på.

Matilda Renkvist Quisbert, aktiv i Vänsterns studentförbund

Foto: Privat

About Sten

Check Also

”Framgångar i kampen kan bli kontraproduktiva genom att utesluta människor”

Replik på Najma Ali:s debattinlägg angående Vänsterpartiet och afrofobi. Under den kända gruvstrejken i Malmfälten 1969 …