Home / zed / Jag önskar att den svenska feminismen kunde ta efter det här

Jag önskar att den svenska feminismen kunde ta efter det här

Den senaste veckan har en debatt rasat i Sverige kring Amnesty Internationals interna dokument där de ställer sig positiva till en avkriminalisering av sexarbete. Flera röster menar att Amnesty måste välja mellan prostitution och mänskliga rättigheter och personer som Clas Borgström menar att det finns många komplexa frågor, men det här är inte ett av dem och Amnesty i Sverige borde således inte hålla ett rådslag, utan istället ta avstånd direkt.

Det som för det första blir helt obegripligt för mig är hur dessa debattörer inte kan ta in att om Amnesty Internationellt, som mänskliga rättigheters-organisation, överväger avkriminalisering, så måste det ju rimligen vara av mänskliga rättigheters skäl. I globala politiska arenor är ställningstagandet inte särskilt radikalt – FN, UNAIDS, Världshälsoorganisationen och Human Rights Watch har redan tagit ställning för avkriminalisering. Även International Labour Organisation betonar vikten av tala om sexarbetares rättigheter.

I Sverige blir det dock hus i helvete och folk vill lämna Amnesty p.g.a. ställningstagandet, framförallt folk från vänster och feminism och jag blir så ledsen. För vet ni vad, jag identifierar mig som vänsterfeminist och för fem år sedan så tyckte jag som er, men jag har ändrat åsikt, för att jag varit på andra platser än i Sverige där de flesta unga anarkister, feminister, queers och annat vänsterfolk kämpar för avkriminalisering och rättigheter i solidaritet med sexarbetare, och ofta med flera sexarbetare i rörelsen som ges plattformen att tala i egen sak. Istanbul Pride hade panel om sexarbete med hör och häpna, bara sexarbetare i panelen. Jag har lärt känna säkert över 100 sexarbetare och fått en del egna erfarenheter av sexarbete. Även om mitt sexsäljande i Berlin och två månader på strippklubb i San Francisco inte är vad jag huvudsakligen baserar mina åsikter på så är de verkligen ej irrelevanta. Mina tidigare åsikter var en produkt av stigma, av att inte känna några sexarbetare eller ha några egna erfarenheter. Från den positionen kunde jag enkelt tycka saker principiellt. Nu är det en omöjlighet. Om ni kände många sexarbetare eller var sexarbetare själva skulle ni kanske inte heller kunna älska en lag som innebär att sexarbetare kan kastas ut från sina lägenheter om de säljer sex där. En lag som utsätter sexarbetare som av trygghetsskäl vill jobba i grupp för risken att dömas för koppleri, som ger sexsäljare på gatan mindre tid och förhandlingsutrymme. Emma Rosenqvist berättar i Dagens Arena om när hon fick sin lägenhetsdörr insparkad av tre poliser för att hon sålde sex där.

Jag blir så besviken på en svensk vänster som hävdar att kravet på rättigheter för sexarbetare är liberalt, när inom alla andra arbeten skulle detta sägas vara hur vänster som helst. Jag blir också besviken på folk som tror att avkriminalisering och rättigheter är dåligt för de sexarbetare som är minst privilegierade. Tvärtom är det de som behöver rättigheter mest. Det är de som drabbas mest av sexköpslagens totala utelämnande av sexarbetare från rättigheter och sociala skyddsnät – medelklassexarbetarna klarar sig oftare ok. Däremot verkar det som om de som stödjer sexköpslagen är helt oförmögna att tala om hur situationen för sexarbetare ska förbättras. Jag har aldrig sett Gudrun Schyman, Maria Sveland eller Kajsa Ekis Ekman protestera högljutt mot att migrerande sexarbetare idag kan bli slentrianavvisade på grund av “oärligt arbete”. Istället talar den svenska mainstream- och radikalfeminismen nästan enbart om att exportera sexköpslagen, samt sexköpslagen 2.0 om att förbjuda sexköp utomlands, med en fullständig ignorans kring den kolonialistiska logiken bakom framförallt det sistnämnda förslaget.

Flera debattörer jämför situationen i Sverige med situationen i Tyskland, dock vill jag poängtera att Tysklands legaliseringsmodell är långt ifrån perfekt. Nya Zeelands och den australiensiska delstaten New South Wales modell kring avkriminalisering, införandet av särskilda rättigheter för sexarbetare, samt fokus på arbete mot trafficking är betydligt bättre. Läs mer om den här. I Sydney i New South Wales kom till exempel för ett år sedan en undersökning som visade att könssjukdomsfrekvensen hos sexarbetare var lägre än hos befolkningen i stort.

Under de kommande veckorna släpps en undersökning av HIV Sverige och Rose Alliance baserat på enkätsvar från 124 sexarbetare i Sverige, vars resultat går emot mycket av det som är grunden för den svenska politiken i sexarbetesfrågan. Jag rekommenderar alla att leta upp den och läsa den. Även om en inte tagit ställning emot sexköpslagen så kan jag inte för mitt liv förstå hur en kan krama den så starkt och hur Clas Bogrström kan säga att frågan inte är det minsta komplex. I Statens offentliga utredning (2010:49) kring sexköpslagen skrivs följande: ”De personer som utnyttjas i prostitutionen uppger att kriminaliseringen förstärkt det sociala stigma det innebär att sälja sex. De beskriver att de valt att prostituera sig och upplever sig inte vara ofrivilligt utsatta för något. Även om det inte är förbjudet att sälja sex upplever de sig vara jagade av polisen. De upplever sig vara omyndigförklarade i och med att deras handlingar tolereras men deras vilja och val respekteras inte.” Vidare skrivs: ”När det gäller personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.” Hur kan sexarbetares egna röster om en lag som påverkar den egna situationen förbises så fullständigt?

Avslutningsvis, lite kring att hålla två bollar i luften. Om det finns någon grupp i världen som är överrepresenterad bland sexarbetare så är det transfeminina. På vissa ställen är det nästan omöjligt för transkvinnor att arbeta med något annat än sexarbete. Transrörelsen globalt är i stort sett enig kring avkriminalisering och införandet av rättigheter. De vill också samtidigt arbeta för att bryta horstigmat och transstigmat samtidigt, och arbeta för att transkvinnor ska få fler möjligheter och inte diskrimineras på arbetsmarknaden utan att för den sakens skull nedvärdera de som arbetar inom sexindustrin. Jag önskar mig innerligen att stora delar av den svenska feminismen kunde ta efter det här.

Alexander Alvina Chamberland
Performance-artist, skribent och genusvetare med erfarenhet av strippande och sexsäljande. Medlem i Rose Alliance, riksorganisationen för sex- och erotikarbetare, som arbetar för sexarbetares rättigheter.

Foto: Privat

About Sten

Check Also

”Framgångar i kampen kan bli kontraproduktiva genom att utesluta människor”

Replik på Najma Ali:s debattinlägg angående Vänsterpartiet och afrofobi. Under den kända gruvstrejken i Malmfälten 1969 …

4 comments