Home / Utrikes / Asien / Månen tur och retur: Dagen vi erövrade rymden
Svenskättlingen Edwin "Buzz" Aldrin framför den amerikanska flaggan på månen.

Månen tur och retur: Dagen vi erövrade rymden

MånlandningenTT

De fyra första dagarna hade gått helt prickfritt. Men när bara 20 minuter återstod, det vill säga precis innan The Eagle (Örnen) skulle landa på månen, uppstod en serie problem.

För en kort stund förlorade de båda astronauterna Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin (vars farföräldrar – Karl Johan Aldrin och Anna Nilsdotter – hade utvandrat från Värmland) kontakten med markkontrollen i Houston, Texas. Därefter började ett alarm ringa, då styrdatorn blev överbelastad.

Men framför allt var bränslet på väg att sina, eftersom Neil Armstrong, i sista stund, bestämde sig för att hitta en ny landningsplats.

Den ursprungliga visade sig vara alldeles för stenig, men då blev samtidigt landaren lättare och lättare. För ju längre tiden går, desto mer bränsle gör man av med, varför de också blev tvungna att anpassa inbromsningen på nytt, säger Sven Grahn, senior rymdforskare på KTH och ansvarig för ett flertal av de svenska satelliter som byggts genom åren.

”Enorm påverkan”

Med bara 20 sekunders bränsletid till godo lyckades de dock till slut den 20 juli 1969 landa säkert i Stillhetens hav – på månen. Ett par timmar senare, efter att först ha bland annat ätit, öppnade de luckan. Neil Armstrong klev nerför stegen, satte sin fot på månen med orden:

”One small step for (a) man, one giant leap for mankind”. Ett litet steg för (en) människa, ett gigantiskt kliv för mänskligheten. Bevingade ord som Neil Armstrong senare (2001) berättade inte kom från ett skrivet manus. I stället hade han hittat på dem efter landningen, strax innan han klev ut, även om meningen – utan den obestämda artikeln ”a man” – råkade bli grammatiskt felaktig.

Den direktsända månpromenaden följdes inte bara av markkontrollen i Houston, utan också av hundratals miljoner tv-tittare världen över.

Det var ju oerhört stort. Alla hade inte tv på den tiden, men jag minns att vi hade samlats ett helt gäng vid en tv-apparat hemma hos någon, säger Kerstin Fredga, då forskare i astronomi vid Stockholms universitet, senare både professor och generaldirektör för svenska Rymdstyrelsen.

En annan som minns händelsen väl är Jan-Erik Wahlund. I dag är han forskare vid Uppsala universitet och huvudansvarig för ett av instrumenten på rymdfarkosten Juice (Jupiter icy moons explorer) som ska skjutas upp 2022 och utforska Jupiters månar, men då var han bara sju år gammal.

Farsan väckte mig på kvällen och drog ut mig till tv:n. Han var helt exalterad. Han var bara en ekonom, så det säger något om magnituden. Månlandningen ändrade hela ”mindsetet”. För plötsligt var det möjligt att besöka en helt annan värld. Det hade en enorm påverkan och skickade en signal till hela världen, säger Jan-Erik Wahlund.

Race i rymden

Tiden före månlandningen var minst lika hektisk – och dramatisk.

USA:s ärkefiende, det kommunistiska Sovjetunionen, tycktes nämligen hela tiden ligga steget före i den så kallade rymdkapplöpningen. 1957 blev Sputnik den första satelliten någonsin. Visserligen fick USA upp sin satellit i januari året efter, men redan 1959 lyckades ryssarna inte bara runda månen med sin sond Luna 3, utan också sända hem de första tv-bilderna från dess baksida. Nästa dråpslag för USA kom i april 1961 när ryssen Jurij Gagarin blev den första människan i rymden.

Något måste göras och bara en månad senare, i maj 1961, deklarerade den dåvarande presidenten John F. Kennedy inför kongressen att USA nu hade ett ännu större mål i sikte. Före årtiondets slut skulle USA, och ingen annan, sätta en människa på månen och ta hem henne säkert igen. ”Vi väljer att åka till månen detta årtionde…”, sade presidenten inför 40 000 åhörare på Rice Stadium året därpå. ”Inte för att det är enkelt (…) utan för att det är svårt”.

Men att åka tur och retur till månen var enklare sagt än gjort. Den teknik och den kunskap som krävdes för att genomföra ett sådant uppdrag fanns helt enkelt inte.

Största någonsin

USA hade dock ett äss i rockärmen: raketingenjören och den tidigare nazisten Wernher von Braun som låg bakom de V-2 raketer som Hitlertyskland ett par decennier tidigare hade låtit regna ner över britterna under andra världskriget. Hans råd till vicepresidenten Lyndon Johnson, som John F. Kennedy hade vänt sig till, var att omedelbart påbörja bygget av en gigantisk hjälpraket. Någon annan utväg fanns inte, enligt von Braun.

Denna raket, som kom att bli Saturn V, är fortfarande den längsta och tyngsta som någonsin använts och var i bruk under hela Apolloprogrammet, ända fram till den sista uppskjutningen 1972. Den var hela 111 meter hög och tio meter i diameter.

Raketen var så tung att den tog tio sekunder på sig bara för att färdas sin egen längd, när den segade sig uppför rampen. Jag var där vid den sista uppskjutningen och det blir ett öronbedövande dån som inte är av denna värld. Dessutom uppstår ett mycket märkligt vinande ljud när bränslepumparna börjar jobba, säger Sven Grahn.

Oväntade problem

Utöver hjälpraketen fanns en rad andra problem som man var tvungen att lösa innan månfärden blev verklighet.

Bara att navigera dit. Det hade ingen heller gjort förut. Innan månfärden skickade man också dit en massa farkoster för att kartlägga månens yta, vilket var helt nödvändigt för att veta var man skulle kunna landa. Då visade det sig att månen har tätare delar, så kallade mass concentrations, som gav olika gravitation, vilket påverkade navigeringen. En annan svårighet var återfärden och den värmesköld man var tvungen att utveckla när farkosten går in atmosfären. Så det fanns en massa oväntade problem som hela tiden dök upp och som måste lösas innan man kunde ge sig av, säger Sven Grahn.

Rent vetenskapligt gav månfärden ny information om vår närmsta himlakropp. Men framför allt handlade det om prestige. Det var en symbolhandling utan vare sig tidigare eller senare jämförelse, menar Jan-Erik Wahlund.

Det är en av de största händelserna i mänsklighetens historia. För den visar att det är möjligt att färdas till en annan himlakropp. Den gjorde också att vi började utforska och utnyttja rymden på ett helt annat sätt än tidigare. Saker som vi i dag tar för givna, som klimat- och telekommunikation eller GPS, hade inte varit möjliga utan den kunskap som de här satsningarna gav oss, säger han.

About Sten

Check Also

Fortsatt inga spår efter försvunnen 80-åring

BrottTT Polisen har fortsatt inga spår efter den försvunne 80-åringen i Malå kommun. Inte heller …