Home / zed / SD är inget missnöjesparti utan ett högerparti ur den fascistiska traditionen

SD är inget missnöjesparti utan ett högerparti ur den fascistiska traditionen

Valet 2014 blev ett högerval. De två blocken stred om att framställa sig som den bästa förvaltaren av en nyliberal politik som innebär ökade klyftor, minskad välfärd och växande otrygghet. Stefan Löfvens försök att bilda en mittenregering byggd på blocköverskridande samarbete bekräftar detta.

I detta alternativlösa och ideologilösa läge skördar Sverigedemokraterna framgångar. Med mer än en fördubbling av antalet röster blir SD med råge Sveriges tredje största parti. Geografiskt, klassmässigt och åldersmässigt har SD skaffat sig en bred väljarbas.

Det är hög tid att sluta kalla SD för ett missnöjesparti och istället kalla dem för vad de är: ett nationalistiskt högerparti ur den fascistiska traditionen. De är en högerreaktion på nyliberalismens misslyckande – politiskt, ekonomiskt och socialt. Att nästan var tredje SD-väljare kommer från moderaterna bekräftar att det till stor del handlar om en förskjutning på högerkanten.

SD:s framgångar beror inte på väljarnas dumhet eller ondska, sådant självgott liberalt skrytprat från journalister och innerstadsmedelklassen gynnar endast SD.

Det finns en materiell grund för SD:s tillväxt. Människor tar ställning utifrån reella samhällsproblem som massarbetslöshet, bostadsbrist, allt synligare nyfattigdom och låglönekonkurrens genom företagens arbetskraftsimport.

Från det politiska etablissemanget, fackföreningar, media etc påstås att detta är något som vi bara har att acceptera med tanke på den globala konkurrensen och en allt tuffare omvärld. Mot detta framträder SD som ett parti för trygghet och tradition, som den lilla människans parti.

Med en Löfvenledd mittenregering som fortsätter den EU-styrda politiken finns alla möjligheter för SD att växa ännu mer. När SD:s partisekreterare Björn Söder segerrusigt säger att de i nästa val ska slåss med socialdemokraterna och moderaterna om vem som blir etta och tvåa i svensk politik, så finns det dessvärre risk att han har rätt.

Att i detta läge kroka arm med nyliberalismens försvarare är en självmordstaktik för antirasismen. Vägen fram ligger i arbetarkamp mot överklasspolitiken och arbetarsplittringen. Fokus måste vara de nästan 90 procent av LO-kollektivet som inte röstar på SD. Gruppen borgerligt tänkande arbetare är inte större i detta val än i förra, tvärtom så är SD:s och Moderaternas stöd inom LO-kollektivet marginellt mindre i detta val jämfört med förra.

Än mer glädjande är att bland förstagångsväljarna är SD betydligt mindre, och denna grupp står tydligt till vänster om väljarkåren som helhet.
En progressiv kamp mot SD måste alltid stå på två ben. Dels den humanistiska sidan, att vi av princip är mot rasismens människosyn. Dels den klassmässiga, att vi värnar arbetarklassens enighet i kamp mot kapitalismen och dess politiska förvaltare.

Den antirasistiska rörelsen i Sverige har allt för mycket överlåtits åt allmänhumanistiska utspel om mångfald och alla människors lika värde. Det biter inte på SD. Tvärtom riskerar dessa vackra ord att få omvänd verkan när de sägs som moraliserande floskler av människor som lever rika och trygga liv i de getton för medel- och överklassen som allt som oftast är befriade från de sociala följderna av nyliberalismen.

Kampen mot SD måste vara en del i kampen mot fjäsket för överklassen, för solidaritet istället för splittring och mot mittenpolitikens tyranni. Politiken måste ställas klass mot klass, detta är den fortsatta utmaningen för vänstern i allmänhet och kommunisterna i synnerhet.

Robert Mathiasson, ordförande i Kommunistiska Partiet
Foto: News Oresund

About Sten

Check Also

”Framgångar i kampen kan bli kontraproduktiva genom att utesluta människor”

Replik på Najma Ali:s debattinlägg angående Vänsterpartiet och afrofobi. Under den kända gruvstrejken i Malmfälten 1969 …