Alkompis träffar klubbikonen Apollo som tidigare bott i Damaskus och som är aktuell med essän ”Varför jag som gay stödjer Gaza” i Parabol Press.

“Hur kan du som bög stötta Gaza?” – det är en fråga Fredrik “Apollo” Asplund ofta får höra. Hans över 20 år långa engagemang inom Palestinarörelsen ifrågasätts eftersom man utgår ifrån att queers inte har några rättigheter i den arabiska världen – samtidigt som Pride firas i Tel Aviv.

– Det är just historien bakom Pride som får mig att stötta Palestina, säger Apollo. Stonewallupproret var vår revolution i New York år 1969. I samband med New York-polisens upprepade och trakasserande razzior mot gaybarer gjorde queers motstånd och kastade stenar, mynt och flaskor mot polisen – i högklackade skor. Där började Pride. Det är inte bara fest, det är revolution. Stonewallupproret i New York och Första Intifadan i Palestina handlar i grunden om samma principer.

– Att genom förekomsten av Pride i Tel Aviv släta över de övergrepp som Israel utsätter palestinierna är pinkwashing, fortsätter Apollo.

Pinkwashing är ett etablerat akademiskt begrepp som beskriver aktörer som profiterar på hbtqi-rörelsen utan att arbeta aktivt för alla hbtqi-personers rättigheter.

Apollo föddes i Kiruna och kom som pojke in på Kungliga balettskolan i Stockholm dit han flyttade. Hans pappa såg honom dansa framför tv:n till Madonna och tänkte att han inte skulle överleva i lilla Kiruna. Som 17-åring flyttade han till New York och deltog i en multikulturell värld där könsidentiteter var flytande och musiken likaså. Han kände sig lika trygg inom den queera vogue-kulturen som hiphopens värld – redan då trotsade han stereotypen om att all hiphopkultur präglas av homofobi.

På 90-talet höll han på att bli en popstjärna och la ut houseklassikern I’ll Be There For You (Do Ya) under artistnamnet House of Virgianism.

Efter New York blev det Mexiko City och sedan Paris. I 30-årsåldern blev han sugen på att plugga igen, och började läsa arabiska och Mellanösternstudier i Stockholm. År 2009 flyttade han till Damaskus för att lära sig bättre arabiska och för att utforska gayscenen i den uråldriga staden. Det blev till en programserie för Verkligheten i P3 under namnet Professor Bög.

– Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Jag var säker på att jag skulle dejta och träffa andra queers för det gör vi ju alltid oavsett plats. Det jag inte var beredd på var mötet med aktivistnätverk som öppet satt på barer och caféer i Damaskus, Beirut och Amman och pratade om queera rättigheter på arabiska. Enligt västerländsk media är ju det omöjligt i den arabiska världen.

I sin självbiografi Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus skriver Apollo om ägaren till ett internetkafé han ofta satt vid. Abu Fahed var en religiös man som tillhörde den syriska arbetarklassen, till skillnad från många queer-aktivister som ofta kom från välbärgade och välutbildade familjer. Han och Apollo blev goda vänner, och när Apollo skulle ordna ett möte med aktivister på kaféet blev han plötsligt nervös för hur Abu Fahed skulle reagera. Efter mötet bad han om ursäkt, varpå Abu Fahed sa, “Apollo, jag älskar dig! Jag kan inte döma dig – det kan bara Gud.”

Apollo intresserade sig under den tiden även för islam och lärde sig Gabriels hadith utantill. Den kulturella och religiösa kunskapen hjälpte honom när han började jobba på Karolinska under coronapandemin, som administrativ samordnare.

– Jag vogue-dansade genom korridorerna och de cancersjuka patienterna dansade efter mig. En dödssjuk egyptisk man låg och lyssnade på Umm Kulthum och hade ont. Då gick jag in och sa, “Fairuz fel sabah we Umm Kulthum bel layl”. Jag märkte hur mycket det betydde för honom.

Idag bor han i Stockholm och jobbar ibland med konst, musik och teater, ibland med journalistik och ibland med restaurang och klubb. Han syns ofta med sin palestinska kuffiyeh i demonstrationståg till stöd för Gaza.

– Folk kommer fram till mig och frågar provokativt, “när det blir Pride i Gaza?”. Det är en så absurd fråga. Även innan 7 oktober levde Gazas invånare i vad skribenten Masha Gessen (vars familj mördades i förintelsen) kallar för koncentrationsläger. Det fanns knappt drickbart vatten, det var blockad, det var nästintill omöjligt att resa därifrån, det var bland världens mest trångbodda platser, och nästan vartannat år förstördes stora delar av Gaza av USA-tillverkade bomber, som Israel svarade med när Hamas skickade för Israel nästintill ofarliga raketer. Idag pågår ett folkmord. Använd inte mitt namn för att rättfärdiga pinkwashing och propaganda, säger Apollo.

Det pågående folkmordet i Gaza får Apollo att tänka på AIDS-epidemin på 80- och 90-talen – då stora delar av hans queera community dog.

– Jag minns hur det var under den tiden. Samhället såg på oss som djur och ville inte ha något med oss att göra trots att vi höll på att utplånas. Vi fick skrika tills vi blev hesa för att samhället ens skulle se oss. Det är därför jag stöttar Gaza – för att de har rätt till att existera!

Edgar Mannheimer