Detta är en debattartikel som speglar skribentens egna åsikter och representerar inte mediehuset Alkompis ståndpunkt.

En kvinna kritiserar statsministern för att gratulera muslimer på Ramadan. Hon menar att Ramadan är en extremreligiös månad som Sverige inte bör acceptera. Jag håller inte med henne.

DEBATT Jag är inte religiös och jag har inte firat Ramadan sedan 2007. Det var året då jag beslutade att jag inte ville tro på någon religion. I samband med detta beslut valde jag att samtidigt respektera att alla religioner har saker som är vackra och betydelsefulla i livet.

Det var svårt att fatta detta beslut eftersom jag växte upp som muslim. Jag bad fem gånger om dagen i många år. Ibland bad jag mer när jag ville ha något från Gud.

Jag har tur att komma från en familj som anses vara liberal i Jemen, särskilt när vi nu är utanför Jemen. Men i Jemen var vi tvungna att följa samhällets normer eftersom min familj var en stor och respekterad familj. Jag följde alltid samhället i allt.

Skilsmässan var det första beslutet jag tog själv. Jag hade tur att min far blev utsedd att resa till Libanon och bli diplomat där strax efter min skilsmässa. Så vi lämnade Jemen och flyttade till Libanon. Det var en stor chock för mig att träffa människor från olika religioner och sektorer. Jag blev förvånad när jag såg människor svära åt Gud och ingen blev arg. Libanon var landet som förändrade mig och fick mig att tänka om allt jag trott på i hela mitt liv.

”Skilsmässan var det första beslutet jag tog själv”

Ramadan är en speciell månad för mig, jag älskade denna högtid mycket. Familjesammankomster, maten, andligheten och även de roliga serierna och TV-programmen. Det var en blandning av andlighet, familj, mat och en rolig tid.

Ramadan var också speciell för mig av en annan anledning. Det var månaden då jag valde att ta av mig min hijab. Vi var i Libanon 2007 och jag sa till min mamma att jag ville ta av mig min hijab. Jag hade burit den i Libanon i två år.

Min mamma blev förvånad och sa ”vänta åtminstone till efter Ramadan”, men jag insisterade. Detta var andra gången jag fattade mitt eget beslut.

Väktaren i byggnaden, en libanesisk muslim, blev så förvånad eftersom muslimska kvinnor vanligtvis tar på sig hijab under Ramadan, inte tvärtom. Men han sa inget. Vi var trots allt i Libanon, inte i Jemen. Om jag hade varit i Jemen skulle jag inte kunna göra det.

När jag tillfälligt åkte tillbaka till Jemen flera år senare och organiserade kampanjer och ledde protester om hållbarhet, var jag tvungen att ha på mig hijab och svart abaya, men det är en annan historia.

Ramadan har många vackra minnen. Nu är jag i Sverige, fri och jag fattar alla beslut själv. Det är Ramadan-månaden igen, och en svensk journalist frågade mig om jag ville prata om Ramadan. Jag visste inte vad jag skulle säga eftersom jag inte längre fastar eller firar Ramadan.

”Kanske är jag ingen muslim längre, men jag känner inget hat mot muslimer”

Kanske är jag ingen muslim längre, men jag känner inget hat mot muslimer. Jag är någon som har blivit hotad av extremister av alla slag, men jag kommer alltid ihåg att de flesta muslimer är fredliga. Jag blir glad när jag ser inlägg från statsministern och även Magdalena Andersson och andra politiker som gratulerar muslimer på Ramadan. Jag har i tidigare debattinlägg efterfrågat just dialog där politiker öppnar upp och pratar med muslimer.

Det är fantastiskt att få alla människor att känna att de är en del av detta land och inte en isolerad grupp som blir hatade. Har kommer bara att splittra samhället. Jag är säker på att ett enat samhälle är bra för Sverige. Vi behöver varandra.

Så tack till statsministern och alla politiker som gratulerade oss på Ramadan. Jag säger ”oss” eftersom Ramadan är för alla som älskar eller någon gång älskat Ramadan. Ramadan Mubarak!

Hind Aleryani, frilansjournalist