Alkompis reporter Edgar Mannheimer besöker den aktuella utställningen på Medelhavsmuseet i Stockholm.
Att gå genom Medelhavsmuseets permanenta utställning är att se vita statyer och föremål från antiken – man påminns om hettiternas existens. Bakom den mäktiga utställningen, bakom den brutala metallkonstruktion, till för att förvara barnvagnar, finns ett litet rum med en skylt där det står “Nakba – palestinska berättelser från 1948”.
Det påminner om ett kapell, den där minsta delen av en kyrka, längst in. Tankarna går till Själarnas brunn (بئر الأرواح) – ingen jämförelse i övrigt – som finns under Klippdomen i Jerusalem, och är en av de heligaste platserna inom både islam och judendom, och samtidigt den minsta och mest kala.
– Ett litet rum passar bra eftersom att leva i Gaza under “normaljobbiga” omständigheter är en klaustrofobisk känsla, säger Bernt Hermele, som delvis står bakom utställningen.
Nakba är det stora traumat i den palestinska, och inte minst den arabiska, medvetenheten. Det är den ruttna knut som binder fast Mellanösterns länder i krig och elände.
Bernt Hermele var i ett tidigare liv ekonomijournalist och granskade korruption inom finansvärlden för bland andra Veckans Affärer. Men när hans mamma dödas i ett terrordåd under ett besök i Israel år 2002 förändras allt. Kanske är det hans egna trauma som givit kraft åt att skildra Nakba, och innan dess Förintelsen, genom djupgående intervjuer med överlevare?
Utställningen vid Medelhavsmuseet bygger vidare på två befintliga verk av Bernt Hermele med samma namn – en podd och en bok bestående av intervjuer med överlevare av Nakba. Journalistik och dokumentation övergår till en slags konst när Nakba blir till museum, inte en helt självklar övergång. Det kapellartade rummet består dels av utställda föremål från det gamla Palestina som Nakbaöverlevare lånat ut till Medelhavsmuseet. En rakhyvel, en abaya med tatreez, flera bilder på föräldrar. Ett föremål sticker ut: en burk med jord.
– Det var en person som tog med sig en burk med jord hemifrån Palestina. När han öppnar burken och luktar blir han tillfreds, han känner doften av sitt hem. När jag luktade på det kände jag ingenting alls, det luktade jord, säger Bernt Hermele.
Det andra slående inslaget i utställningen är att överlevares vittnesmål, inlästa av skådespelare, spelas i högtalare. Det fördjupar känslan av andlighet. Man drabbas verkligen av att höra en röst berätta om sin egna fördrivning. Vi flydde Jaffa, sen kom vi till Tabarieh, sen Libanon, sen Syrien och till slut Sverige. Bara ett sådant mänskligt öde är överväldigande att ta in. När man då inser att det finns minst 750 000 liknande berättelser blir man nästan lite illamående. Och det är nog meningen.
Det är svårt att göra konst av Nakba, det är tveksamt om man ska det överhuvudtaget. Men Bernt Hermele och Medelhavsmuseet lyckas gestalta Nakba på ett värdigt sätt. Däremot är det något mindre värdigt att utställningsrummet ligger gömd i ett hörn, bakom den monstruösa barnvagnskonstruktionen.
Ett citat från en överlevare står ut bland mängden:
Vi tvingades vända oss bort från medelhavet och dess civilisationer. I Palestina hade vi varit grannar med Grekland, Italien och Frankrike. När gränsen mot medelhavet stängdes tvingades vi vända oss öster och söderut och tvingades orientera oss mot öknen. Det är Nakbas djupare mening.
Edgar Mannheimer