FILMRECENSION. Edgar Mannheimer har sett den Oscarsnominerade dokumentärfilmen ”No Other Land” som har svensk biopremiär den 31 januari.
Det första jag hörde talas om Yuval Abraham och Basel Adra var för ett drygt år sedan, då den israelisk-palestinska reggisörduon tog emot ett pris vid Berlins filmfestival. I ett klipp som snabbt blev viralt talade både Adra och Abraham inför åhörarna.
– Det är svårt för mig att fira när tiotusentals av mina landsmän slaktas av Israel i Gaza, sade Adra.
– Jag och Basel är samma ålder, jag är israel och han är palestinier. Om två dagar åker vi tillbaka till ett land där vi inte är jämlika. Vi bor trettio minuter från varandra och jag har rösträtt, men det har inte Basel, sa Abraham.
Det var mitt under det brinnande krig som alltfler idag kallar för ett folkmord. Men deras ord skapade totalt kaos. Det blev en politisk skandal i Tyskland och den miljöpartistiska kulturministern uppmanades att avgå av högt uppsatta kristdemokratiska politiker eftersom hon syntes applådera åt talen. Hon klargjorde sedan på Twitter att hon applåderade åt den israeliske regissören, och inte åt den palestinske. Berlins (icke-judiska) borgmästare kallade uttalanden för antisemitiska, fullt medveten om att Yuval Abrahams mormor föddes i ett tyskt koncentrationsläger. Nyheten spreds sedan till Israel där Abrahams hem omringades av en arg mobb så att hans familj fick fly hemmet och Abraham själv fick av säkerhetsskäl skjuta upp sin hemresa.

Dokumentärfilmen No Other Land handlar om landsbygdsregionen Masafer Yatta på södra Västbanken. Det är en samling byar och bedouinsamhällen som lever under israelisk militärockupation sedan 1967. Basel Adra är född och uppvuxen i Masafer Yatta och har gått i sin fars fotspår – hans pappa var aktivist på 90-talet och såg på när den brittiske premiärministern Tony Blair besökte samhället.
Israel har enligt filmens berättande länge försökt vräka befolkningen i Masafer Yatta med förevändningen att man behöver marken för militärövningar. Men läckta dokument visar att det är just en förevändning och inte den riktiga anledningen – i själva verket handlar det om att motverka att arabiska byar brer ut sig, med andra ord en form av etnisk rensning.
I dokumentären följer vi Basel Adra som med sin filmkamera springer från by till by och dokumenterar hur israeliska myndigheter demolerar hem och verksamheter tillhörande befolkningen i Masafer Yatta. Ofta handlar det om mindre bostäder eller enkla små skjul för kycklingar och getter som militärens traktorer slår i spillror på några minuter. På nätterna, i smyg, bygger palestinierna upp sina hem igen.
In i den här världen träder Yuval Abraham, en nyfiken och kritisk israelisk journalist som är upprörd över det som görs i hans namn. Abraham har den ovanliga förmånen att tala flytande arabiska, vilket underlättar hans rapportering och hans förtroende bland befolkningen i Masafer Yatta.
Det är ett känslosamt och nyktert porträtt av hur den israeliska ockupationsmakten brutalt förtrycker den palestinska befolkningen på Västbanken, som lever utan rättigheter och under militärt styre. Filmen är en oumbärlig källa till förståelse för hur Israel-Palestinakonflikten utspelar sig på marken.

Jag ser en del av mig själv i Yuval Abraham eftersom vi båda har judiskt påbrå, talar arabiska och rapporterar om israeliska brott mot palestinier. Det är rörande att se relationen mellan Yuval och Basel – som är jämngamla, talar samma språk, bor trettio minuter från varandra, men lever som i olika kast – fördjupas. Ofta sitter de sent på natten och röker vattenpipa och pratar om livet. Det är en ovanligt vacker inblick i hur vänskap mellan israeler och palestinier kan se ut, utan att bortse från konfliktens assymetriska natur.
Israeler måste erkänna sina synder om det ska bli försoning. Israel är ockupationsmakten och har ytterst ansvar för att skipa fred i regionen. Även palestinier har en del att svara för, den 7e oktober var en massaker där det förekom krigsbrott.
Det som saknades i dokumentären var Yuval Abrahams bakgrund. Vi fick veta hela Basel Adras familjehistoria men Yuval dyker upp från ingenstans. På ett sätt förstår jag, man vill fokusera på den palestinska sidan i filmen, eftersom israeler ofta anses få mer uppmärksamhet och stöd i västerländska filmatiseringar. Men jag som är nyfiken vill veta mer om denne Yuval Abraham.
Filmen är värd att se, oavsett om man är insatt i konflikten mellan floden och havet eller inte. Se den.
”No Other Land” visas på bio från den 31 januari.
Edgar Mannheimer