– Jag har alltid velat vara en fluga på väggen under de här diskussionerna. Och det är precis såhär jag föreställer mig att det gick till!
Det viskade en vän till mig under föreställningen Mandatet som hade premiär i söndags på Teater Tribunalen i Stockholm. Diskussionerna hon syftar på är mellan två brittiska statstjänstemän som åren 1905-1947 diskuterar “den judiska frågan” i Europa, sionismen och kaoset som sedan uppstår i Palestina.
Statstjänstemännens typiskt brittiska (och välskrivna) munterhet vägs mot en rejäl dos imperialism – man lämnar inte direkt teater ovetandes om vilka realpolitiska intressen Storbritannien hade i Palestina. Pjäsen delas upp enligt utvalda årtal: 1905, 1916, 1917, 1927, 1936, 1937, 1947. Mellan årtalen läser svensk-palestinier upp vittnesmål från Bernt Hermeles bok Nakba: katastrof inför våra ögon.
Att växla mellan de lättsinniga brittiska tjänstemännen för vilka Mellanöstern verkar vara ett avancerat brädspel och uppläsningar av faktiska barn och barnbarn till Nakbaöverlevare är starkt – en applåd för regissör Henrik Dahl.
Men det är dels en del som fattas i berättelsen, och dels mycket som för gemene man förmodligen är obegripligt. Till exempel, om man inte känner till det palestinska upproret 1936-1939 kan man undra varför detta ges så stor uppmärksamhet. Och den kristna sionismen, som bland andra historikern Rashid Khalidi pekar på som avgörande, ges mycket lite uppmärksamhet. Att stora delar av den brittiska politiska eliten var som besatta av evangelikala domedagsprofetior är en alltför ofta bortglömd aspekt av den eviga frågan, varför stöttade Storbritannien sionisterna i ändamålet att skapa en judisk stat i Palestina? Men detta är radanmärkelser i ett mycket ambitiöst och genomarbetat manus.
Bland åhörarna fanns den israelisk-svenske Palestina-aktivisten Dror Feiler, och palestinasjalar prydde de flesta i den fullsatta lokalen där alla åldrar trängdes för att få en sittplats. Någon representant från det pro-israeliska lägret syntes inte till.
Det var för mig, som arbetat nästan uteslutande med Palestinafrågan sedan den 7 oktober, märkligt att se dessa historiska skeenden, som jag grubblat över så mycket för mig själv, utspela sig på scen. Det är välkommet att göra teater av detta. Det är ju trots allt vår tids största och mest intensiva politiska drama som vägrar ta slut.
Skådespelarna Anna Maria Käll och Jan Ärfström var faktiskt övertygande som brittiska statstjänstemän och fick hjärtliga skratt av publiken trots det mörka ämnet – det är inte en enkel uppgift. Däremot skulle de ha repat några timmar till, ibland satt inte raderna precis som de skulle och i andra fall verkade de ha glömt bort dem helt. Något som jag är övertygad om kommer förbättras i kommande uppsättningar.
Se Mandatet på Teater Tribunalen!
Edgar Mannheimer
