Detta är en krönika, som kan liknas mer vid opinionsjournalistik än nyhetsjournalistik.
Jag stod på balkongen på ett anrikt hotell i centrala Göteborg och rökte en cigarett med en nydebuterad författare. Det var sent på natten och ett par glas vin hade druckits. Plötsligt rusar en vän, intellektuell och översättare med arabisk bakgrund, ut till balkongen och skriker så att nästan hela Göteborg hör, “De har dödat Nasrallah!”
Då, natten till den 28:e september, var det fortfarande obekräftade uppgifter som spreds om att ledaren för Hizbollah dödats i en israelisk flygattack. Men när jag vaknade, något sliten från Bokmässans intensitet och vinet från kvällen innan, bekräftades det: Hassan Nassrallah, andlig ledare och generalsekreterare för den libanesiska Shiamilisen Hizbollah är död. Chock.
Inte för att jag är en anhängare av Hizbollah eller sympatiserar särskilt mycket med Nasrallah. Utan för att hans ställning i Libanon var likvärdig med en president eller premiärminister. Och Israel lyckades inom loppet av en och en halv vecka inte bara avrätta Nasrallah utan stora delar av Hizbollahs militära befäl.
Det är chockerande i sig att Israel kan militärt dominera hela regionen på det här sättet. Och alla de civila, kvinnor och barn som stryker med varje gång Israel utför en så kallad riktad attack och de över en miljon libaneser som nu är på flykt inom landet och i Syrien. Det är chockerande.
Det var surrealistiskt att gå ner till Bokmässans myllrande golv den dagen och se hur livet fortsatte som vanligt. Förutom en liten grupp propalestinska författare och poeter och ett fåtal planerade samtal om konflikten i Mellanöstern (där palestinska röster var ytterst få) ägnades inte särskilt mycket utrymme åt kriget i Gaza och Libanon. Och det kan tyckas anmärkningsvärt, särskilt med tanke på att Iran i veckan svarade på Israels avrättning av Hassan Nasrallah med den mest omfattande ballistiska robotattacken i hela världshistorien. Israels vedergällning väntas vara hård och ett regionalt storkrig verkar numera oundvikligt. Ett storkrig som utan tvekan kommer att påverka oss ända hit i norr.
Många i Sverige nöjer sig med att tanken om att Nasrallah var ledaren för en terrorgrupp, att han själv var terrorist och att ingen kommer sörja hans död. Oavsett hur man ser på den avlidne ledaren för Hizbollah stämmer inte den verklighetsbeskrivningen. Hassan Nasrallah var för många av Libanons fattigaste medborgare en beskyddare, och för stora delar av arabvärlden den som ledde det väpnade motståndet mot Israel.
Det är snarare Nasrallahs och Hizbollahs roll i Syrien som väcker kritik och frågetecken i den arabisktalande världen. Det är nämligen så att utan Nasrallahs stöd hade förmodligen diktatorn och krigsförbrytaren Bashar al Assad inte suttit kvar vid makten idag. Att ha lierat sig militärt och politiskt med Assad när till och med Hamas tog avstånd från honom är inte direkt en fjäder i hatten för Nasrallah och Hizbollah.
De senaste dagarna har jag sett propalestinier och vänsteraktivister på sociala medier försöka hantera Nasrallahs arv. Jag såg en person skriva något i stil med, “När Nasrallah stöttar Bashar al Assads krig mot sin egen befolkning i Syrien är jag emot honom. Och när Nasrallah leder det väpnade motståndet mot Israel är jag för honom – det är inte svårare än så.” Lite svårare än så kanske det är? Men det är inte min uppgift att värdera Nasrallah, jag vill bara ge fler perspektiv.
En oroande trend som min journalistkollega i Libanon gjort mig varse om är rykten om att Nasrallah inte alls är död. Flera stora konton på sociala medier hävdar att Al Sayyed (ett religiöst hedersbenämning inom shiaislam) är vid liv. Oavsett vad man tycker om Hizbollah är det sista södra Libanons sargade befolkning behöver just nu falska förhoppningar.
Nasrallah är död, och Hizbollah är grovt försvagat. Även om man visat sig kunna döda flera israeliska soldater de senaste dagarna är organisationen djupt skadad. Och Libanons fattigaste befolkning har inte längre någon självklar beskyddare – de sover på gatan och på stranden i Beirut, i flykt från Israels skoningslösa bombningskampanj.
Edgar Mannheimer