Detta är en krönika, som kan liknas mer vid opinionsjournalistik än nyhetsjournalistik.
Alla anhängare av mänsklighet som ser på förödelsen i Gaza och Libanon känner med dess befolkningar. Med de flera miljoner människor på flykt. Känner med alla barn som dödats, och de tiotusentals fler som ligger begravda under rasmassorna. Jag har inte haft förmånen att besöka Gaza men jag har sedan tonåren rest till Libanon.
Det finns inget tolkningsföreträde för empati. Men känslan blir en annan om man har vandrat bland de bibliska cedrarna. Detta träd som pryder Libanons flagga och ansågs av faraonerna vara av högst kvalitet. Det finns inte många av dessa träd kvar. Men högt uppe i bergen i Bcharré, några mil norr om Bekaadalen som just nu skoningslöst bombas, kan man än idag besöka Guds cedrar.
Man kan vandra bland dessa uråldriga träd utan att ens betala entréavgift. Vissa av de dryga 20 träden i denna lilla skog sägs vara över 3 000 år gamla. Jag var där med en person som led av djupa trauman från barndomen. Hon betraktade träden, vissa 35 meter i höjd, och kände doften av fura. Det var mitt under den kokheta libanesiska sommaren, men uppe i bergen blåste svala vindar. Plötsligt faller hon på knä och börjar gråta. Inte av sorg, utan av glädje, för att den här platsen påminner henne om alla de goda minnen från barndomen, som hon inser är fler än de som orsakat hennes trauma.
Känslan blir en annan om man någonsin smakat på libanesisk olivolja och hummus, slät som grädde. Om man badat i havet vid feniciska ruiner och doppat färsk fisk i tahina. Om man älskat i Libanon, om man hatat i Libanon. Om man bytt bildäck vid vägkanten på väg till ett födelsedagsfirande. Om man upplevt två generationer av armeniska krögare marinera skivad mjälte med en avlång Lancerocigarr i munnen på restaurang Varouj. Om man stått på ett dansgolv i en nattklubb vars tak plötsligt öppnar mot skyn, så att stjärnorna syns och morgonens böneutrop hörs dovt i bakgrunden. Om man druckit mexikansk öl och skrattat till libanesisk satir på teater Metro al Madina. Om man sett samma personer gå i en Hizbollahdemonstration gå på queerfest.
Instagramkontot Radio Karantina, som i vanliga fall delar arkivmaterial och arabiskt kulturarv, har de senaste dagarna kört runt i Beirut och filmat genom bilrutan med hashtaggen #taxikarantina. Det är inget märkvärdigt egentligen, man ser andra bilar och mopeder svischa förbi byggnader och trafikljus och klippen får väldigt få likes och visningar. Jag vet inte varför de börjat dela dessa banala videoklipp, men jag antar att det är för att visa att vardagen i Beirut trots allt fortsätter. Eller för att visa upp den del av Beirut som ännu inte förstörts. När jag igår såg en #taxikarantina video där föraren spelar Billie Holidays I Gotta Right to Sing the Blues tappade jag det.
Libanon, jag gråter för dig och det räcker inte.
Edgar Mannheimer