Ingmar Bergmans regi var personlig, riktad till var och en i stället för till hela ensemblen samtidigt. Pernilla August har beskrivit hur han blev en del av skådespelarens blodomlopp. Här instruerar han Tommy Berggren under repetitionerna av "Woyzeck" på Dramaten 1969. Arkivbild.

Bergman for dummies: Bergman och teatern

KulturTT

Filmkonsten förvisso, men Ingmar Bergmans kärlek till teatern var ännu starkare. Han regisserade drygt 200 uppsättningar för teater, opera, radio och tv. Viktigast var skådespelarna – utan rätt ensemble kunde han ställa in.

”Om det finns någon linje i min teater så är det skådespelarna”, förklarade han för kritikern Henrik Sjögren när de såg tillbaka på en svensk teaterkarriär utan motstycke.

Ingmar Bergman var självlärd och saknade utbildning i teaterskola. När han som 26-åring blev chef på Helsingborgs stadsteater krävde han att få byta ut skådespelarna och köpte sitt livs första hatt, ”för att ge intryck av en stadga som jag knappast ägde” skriver han i självbiografin ”Laterna magica”.

Mer ödmjuk registil

1952 inleddes den bästa tiden i hans yrkesliv. Malmö stadsteater gav honom ”fullständigt fria händer” och där samlade han en ensemble med Bibi Andersson, Harriet Andersson, Max von Sydow med flera. De jobbade tätt och intensivt, på vintrarna med teater, på somrarna med film. Bergman gjorde historiska uppsättningar av klassiker som ”Peer Gynt”, och ”Don Juan” och utvecklade en mer ödmjuk registil.

Hans noggrannhet som teaterregissör är omvittnad. Han letade efter dramatikerns originalintentioner, eller dramats ”gnistpunkt” som Henrik Sjögren uttryckte det. När Bergman satte upp Strindberg strök han så mycket att dramat blev ännu mer Strindberg, konstaterade en annan kritiker.

Ansvaret som Dramatenchef gjorde honom splittrad. Han fick eget dass på grund av nervös mage och tvingades pensionera en av sina stora läromästare och föregångare, Olof Molander, som satte skräck i skådespelarna. Efter bara tre år slutade han som chef och koncentrerade sig hädanefter på konsten: Dramaten förblev livet ut den enda plats som kunde konkurrera med hans älskade Fårö.

Total närvaro

Scenografen Anna Bergman, under en tid även sonhustru, har beskrivit honom som en arbetsledare som krävde total mental närvaro av sina medarbetare: alla skulle vara tysta, alla skulle ha gått på toaletten. Ingen tog med sig kaffekoppen in, och ingen gäspade. Själv tyckte hon att han var fantastisk.

I ”Laterna magica” berättar Ingmar Bergman om magin när en föreställning slutligen föds:

”…ögonblicket är triumfatoriskt, dagen har inte varit förgäves, våra tveksamma liv har äntligen haft mening och färg. Det slappa horandet har förvandlats till kärlek. Det var som fan! Det var som fan!”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.